Idag har jag varit på ljusfestival på Felix skola, barnen sjöng vackra sånger om kärlek, änglar och vänskap, sedan gick vi ut i mörkret och tittade på alla dessa vackra ljuslyktor som barnen hade gjort.

Många tankar fick jag i mitt huvud, självklart blev jag varm i hjärtat när jag såg min härliga, glada kille sitta tillsammans med sina vänner och sjunga, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka, vi, vi som sitter här idag och tittar på våra barn, förstår vi verkligen innebörden, förstår vi att det finns massa barn därute i världen som inte har någon mamma och pappa, som inte har mat, tak över huvudet och som utnyttjas av oss vuxna, som blir retade och slagna av andra barn.

Förstår vi verkligen hur dessa barn mår, hur dem har det? Hur dem upplever världen och vad tänker, känner dem? Tar vi verkligen vårt ansvar eller vågar vi inte ta det? Det går en rysning i hela min kropp när jag tänker dessa tankar, jag vill ju såklart slå bort de, ignorera dem, som jag tror så många av oss gör, stoppar huvudet i sanden. Vilket ansvar ska man ta? Hur kan vi vuxna hjälpa, för visst är det som Michael Jacksson sjunger, men har vi människan glömt, glömt att vi måste ta vårt ansvar? Hur ska vi ta vårt ansvar och vems skyldighet är det att ta ansvar?

Vi alla måste hjälpas åt, hjälpas åt att hjälpa för att vi ska kunna hjälpa. Idag går mina tankar till alla de barn som far illa, jag tänder ljus och lovar mig själv att jag ska försöka hjälpa!

“We are the world, we are the children We are the ones who make a brighter day So let's start giving There's a choice we're making We're saving our own lives It's true we'll make a better day Just you and me”